Sveriges spionage

Sveriges statsminister, Olof Palme, jämförde artiklarna som avslöjade IB-skandalen med indianböcker och dåliga agentromaner. Och visst lät det otroligt, att svenska agenter fört hemliga register och varit inblandade i sabotageverksamhet i Mellanöstern, men det var inte fiktion. Det mest skrämmande var att ledande politiker känt till IB-verksamheten under mer än ett årtionde.

IB:s historia sträckte sig tillbaka till andra världskriget. Från andra världskrigets slut och fram till 1964 hade Thede Palm varit chef för T-kontoret, en hemlig svensk underrättelseorganisation som var föregångaren till IB.

Från början hade T-kontoret främst sysslat med internationell underrättelseverksamhet. Men från 1957 riktade organisationen sitt intresse också inom landets gränser.

Då utnämnde den socialdemokratiska regeringen, som var mån om att bevara sin ställning bland arbetarna, den lojale socialdemokraten Birger Elmér till att leda avdelningen ”Fst/In grupp B”, med uppgiften att kartlägga kommunister i fackföreningarna. Det räckte alltså inte med Säpos register över kommunister och andra ”nationella säkerhetsrisker”. Den socialdemokratiska ledningen ville ha ett eget register över ”hotfulla medborgare”.

Det här var naturligtvis ett väldigt känsligt projekt och det fick absolut inte bli känt för allmänheten. För att få en bra täckmantel bildades bolaget Collector, som fick sitt säte i en villa på Lidingö, och som, i alla fall officiellt, sysslade med ”upplysning och inkassoverksamhet”.

Från början var det socialdemokratiska partiombudsmän som levererade uppgifter om kommunister. Men i takt med att verksamheten växte så behövde Elmér en professionell stab som kunde sköta registreringen. Lojala socialdemokraterna, som till exempel Ingvar Paues och Acke Hedén, gjorde spionverksamheten mer systematisk.

Snart hade ett register på över 20 000 personer byggts upp. Där hamnade bland andra alla kända medlemmar i SKP och svenskar som reste till sovjetstater.

I november 1964 meddelade Sven Andersson, socialdemokratisk försvarsminister mellan 1957-73, att Birger Elmér skulle ta över ansvaret för hela den hemliga underrättelsetjänsten. Thede Palm fick kliva åt sidan och organisationen bytte namn till IB.

Förkortningen tolkas oftast som ”Informationsbyrån”, men en del menar att det lika gärna kan stå för ”Inhämtning Birger”. Från 1964 hade i alla fall Elmér stark makt över både utrikesverksamheten och inrikesspionaget.

Under 1969 beslutade riksdagen att åsiktsregistrering inte fick förekomma i statliga myndigheter. Det här gällde framför allt Säpo (enligt en artikel av journalisten Björn Kumm från 1966 hade Säpo över 300 000 personer i sina register, bland andra kändisar som Cornelius Vreeswijk och Monica Zetterlund). IB behövde inte lägga någon vikt vid registreringsförbudet eftersom organisationen fortfarande inte var känd hos allmänheten eller riksdagen.

Folket i Bild/Kulturfront den 3 maj 1973

Det skulle dröja fram till 1973 innan IB-affären kom upp till ytan. Den 3 maj samma år chockade tidningen ”Folket i Bild/Kulturfront” med rubriken: Sveriges spionage.

Journalisterna som låg bakom artikeln, Peter Bratt och Jan Guillou, beskrev IB:s verksamhet grundligt. Svenska folket kunde läsa om en svensk underrättelseorganisation som sysslat med allt från åsiktsregistrering till inbrott i ambassader och andra neutralitetsbrott. Hur kunde två unga journalister veta allt det här?

De viktigaste källorna till skandalen var två IB-agenter som Bratt och Guillou lärde känna på olika håll under 60-talet. Men då hade ingen av de någon tanke på att avslöja en av Sveriges största skandaler någonsin. Det var först när Bratt och Guillou kom i kontakt med varandra via radikala journalistkretsar, som pusselbitarna föll på plats.

Peter Bratt fick sin information om IB via Håkan Isacson, en kompis från lumpen. Isacson hade fått sparken som IB-agent och behövde någon att dela sina upplevelser med. Han berättade bland annat att han varit med och planerat ett inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm. Dessutom hade han sysslat med åsiktsregistrering av svenska vänsteraktivister. Bratt lyssnade intresserat men hade svårt att ta till sig de spektakulära historierna.

Efter en värnpliktskonferens i Örebro 1972 fick debatten om åsiktsregistrering nytt liv. Pressen avslöjade att försvarsstabens säkerhetsavdelning fanns på plats och registrerade de värnpliktigas åsikter, vilket var mycket känsligt, speciellt med tanke på att konferensen var ”en fri kanal för diskussion”.

Peter Bratt fick snart veta av Håkan Isacson att tidningarnas anklagelser var sanna. Isacson hade själv bläddrat i försvarsstabens åsiktsregister i Armémuseets lokaler flera gånger i samband med IB-verksamheten.

Nu insåg Bratt att vännens historier om IB också måste stämma. Verksamheten hade än en gång klarat sig i skuggan av andra skandaler. Men några offentliga avslöjanden om IB ville Isacson inte ställa upp på. Det var alldeles för känsligt. Dessutom trodde han att makthavarna kunde vända lagen till sin fördel, trots att IB uppenbarligen var en olaglig verksamhet.

Vid samma tidpunkt höll Jan Guillou på att undersöka misstankar om statlig spionverksamhet under gruvarbetarnas strejk i Malmfälten 1969/70. Med hjälp av en fotograf hade han lyckats ta två smygfoton på två nyckelpersoner.

Här gick Bratts och Guillous vägar samman. Bratt fick se bilderna och visade dem i sin tur för Isacson, som delade med sig av sina kunskaper. En av männen var Birger Elmér, IB:s chef, och den andra var Ingvar Paues, en av IB:s inrikesspioner.

Trots att Isacson var tveksam till några offentliga avslöjanden, så fortsatte han att berätta värdefulla saker. De unga journalisterna fick kunskap om IB:s postgång och kom bland annat över en rapport från en svensk sjökapten som fotograferat en egyptisk hamn. Det var ett allvarligt brott mot Sveriges neutralitetspolitik.

Isacson berättade också om Gunnar Ekberg, en IB-agent med inblick i den svenska Palestinarörelsen. Uppgiften kan ha kommit som en chock för Jan Guillou, som lärt känna Ekberg via Palestinarörelsen, där båda varit aktiva i slutet av 1960-talet.

Guillou har sagt att han redan tidigare misstänkte att Ekberg varit någon slags israelisk agent. Han skulle också ha fått en första misstanke om IB:s verksamhet under en kväll på krogen Tennstopet, då en berusad journalist från Expressen hävdade att det fanns en svensk militär organisation som inte ens riksdagen visste om.

Ett av Ekbergs uppdrag för IB var att undersöka om de radikala grupperna var finansierade av Sovjetunionen eller andra länder. Målet var också att svarta ner vänsteraktivisternas rykte, vilket framgår av det här brevet till IB-topparna efter att Ekberg grundat Göteborgs lokala Palestinagrupp 1969:

– Palestinagruppen kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning)… På så sätt kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan…

Men Ekbergs uppgifter som spion skulle sträcka sig mycket längre. Han gjorde inbrott på flera av de radikala gruppernas kontor, till exempel FNL-kontoret i Göteborg 1969, och fotograferade papper som ansågs vara intressanta.

Ekberg gjorde även flera resor till Mellanöstern och deltog i palestinsk vapen- och sabotageverksamhet för att imponera på palestinska grupper, bland andra PLO. Samtidigt hade han kontakt med hemliga israeliska tjänster som Mossad och Shin Beth.

Enligt Jan Guillou kunde Ekberg, genom sitt dubbelspel, leverera information till Israel som ledde till flygbombning av palestinska flyktingläger. Själv hävdade Ekberg att han räddat hundratals israeler genom att varna för palestinska sprängattentat och flygkapningar. Kanske ligger sanningen någonstans däremellan. Klart är i alla fall att Ekbergs och IB:s verksamhet inte gick i linje med Sveriges och socialdemokraternas neutralitetspolitik.

Efterspelet till IB-avslöjandet i maj 1973 är en lika stor skandal som själva affären. Makthavarna, med ÖB Stig Synnergren och försvarsminister Sven Andersson i spetsen, dementerade. Olof Palme, Sveriges statsminister vid tidpunkten, uttryckte överlägsenhet:

– De här gossarna har läst för mycket indianböcker och dåliga agentromaner.

Sten Andersson hade känt till verksamheten sedan T-kontorets tid och Olof Palme hade regelbundna kontakter med vännen Birger Elmér. Ändå lade sig stormen efter några veckor.

Under hösten 1973 gav Peter Bratt ut en bok som kompletterades med nya artiklar om IB-skandalen och den övriga underrättelsetjänstens verksamhet. Avslöjandena om att Försvarets radioanstalt, FRA, hade knäckt flera länders radiokoder blev en ny smäll för Sveriges neutralitetsimage. Efter det dömdes Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacson till ett års fängelse för spioneri eftersom uppgifterna ansågs ha skadat det svenska försvaret.

Allmänheten tog journalisterna till försvar och tusentals demonstrerade för att visa sitt stöd. Det ironiska är att de som avslöjade spionverksamheten i IB själva dömdes för spioneri.

Så sent som 2002 slog den statliga Säkerhetstjänstkommissionen fast:

– Ansvariga politiker och ämbetsmän ljög i flera år när de fortsatte dementera IB-avslöjandena.

| Texten är baserad på boken Världens stösta politiska skandaler av Gunnar Wall.

Brickan som inte fick falla

Vietnamesernas historia är fylld av lidande som är orsakat av andra makters intressen. Länge var det en bortglömt bricka i stormakternas välden. Men under 60- och 70-talet riktades hela världens ögon mot regionen. Då var det brickan som inte fick falla…

De första fransmännen bekantade sig med Vietnam på 1600-talet. Men det var på 1800-talet, under den imperialistiska kampen mot andra europeiska makter, som Frankrike på allvar flyttade fram sina positioner i regionen. År 1859 intog landet en örlogsbas i Saigon. Kina, som styrt Vietnam som ett lydrike under hundratals år, kände sig naturligtvis hotat av fransmännens offensiv.

Frankrike och Kina drabbade samman i Tonkinkriget 1883. Två år senare tvingades kineserna erkänna fransmännens herravälde över Vietnam i fördraget i Tianjin. Ytterligare två år senare bildades Franska Indokina. Fransmännen styrde kolonin med stränga metoder och i många fall helt utan kunskap om regionens förhållanden och kultur.

Efter att Frankrike krossat ett stort uppror som ägde rum 1930-31, så bildades Indokinas kommunistiska parti. Förgrundsgestalten var Ho Chi Minh, en vietnames som hade varit politisk aktiv i vänsterkretsar i både Frankrike och Sovjetunionen. Det kommunistiska partiet blev snabbt en av Vietnams viktigaste nationalistiska rörelser.

Tyskarnas frammarsch i början av det andra världskriget gjorde att Frankrikes koloniala inflytande minskades. Istället såg Japan sin chans att befästa positionerna i Sydostasien. Det dröjde inte länge innan Frankrikes omoderna krigsmakt tvingades ge vika för Japans krav. Landet krävde bland annat att få förflytta trupper genom Vietnam för att underlätta kriget mot nationalisterna och Chiang Kai-shek i Kina.

Vietnameserna, som fick lida för andra nationers intressen, riktade sig mot både fransmännen och japanerna. År 1941 bildades rörelsen ”Förbundet för oberoende åt Vietnam”, bättre känd som Vietminh, av Ho Chi Minh och Vo Nguyen Giap. Från början tonade Vietminh ner den kommunistiska prägeln och profilerade sig istället genom anti-kolonialism och nationalism. Under den här perioden betraktade USA organisationen som en allierad i kampen mot Japan och understödde den med vapen och mediciner i utbyte mot hjälp med underrättelseverksamhet.

Sammanbrottet för Hitlers tredje rike innebar konsekvenser även för Vietnam. Japanerna blev allt mer pressade. Under 1944-45 orsakade de en av de värsta svältkatastroferna i Vietnams historia, då stora delar av risproduktionen lades ner till förmån för industriella produkter. Japan gjorde ett desperat försök att stärka sitt inflytande den 11 mars 1945 när Vietnams självständighet utropades under japanskt ”beskydd”. Men bara några månader senare, den 14 augusti, kapitulerade de 70 000 japanska soldaterna i Vietnam.

Den 2 september utropade Ho Chi Minh den demokratiska republiken Vietnam. Ho Chi Minh visste att självständigheten var skör och från början sökte han skydd hos USA. Den amerikanske OSS-officeren, som stod bredvid Vo Nguyen Giap under självständighetsförklaringen i september 1945, beskrev ceremonin så här:

– Ho Chi Minh anlände i en gammal fransk bil med en eskort av cyklister. Han talade från en enkel talarstol och läste orden från den amerikanska självständighetsförklaringen som varje amerikanskt skolbarn kan utantill. Därefter reflekterade han till den franska perioden, då det byggdes fler fängelser än skolor. Det var en rörande ceremoni vilket också märktes på de entusiastiska åhörarmassorna.

Ho Chi Minh främsta mål var att skapa en republik. I november 1945 upplöste han Indokinas kommunistiska parti för att öka Vietnams internationella anseende. Men inget land svarade på Vietnams vädjan om ett erkännande. USA ignorerade situationen. Kina fanns alltid där som en vakande hök, landet hade nyligen skickat trupper till norra Vietnam för att avväpna japanerna, och fransmännen hade inte heller givit upp sina ambitioner i Vietnam.

Vietnam hade inget att sätta emot stormakterna. Fransmännen erkände till slut den vietnamesiska republiken och fick på så sätt lov att besätta norra Vietnam med 25 000 soldater. Ho Chi Minh fick kritik för sin västerländska hållning. Han svarade med att han hellre såg fransmän än kineser på vietnamesisk mark:

– Förstår ni inte vad som väntar oss om kineserna stannar? Har ni glömt er historia? Förra gången kineserna kom stannade de i tusen år. Fransmännen är främlingar, de är svaga och kolonialismen är på tillbakagång. Ingenting kommer att kunna motstå världens krav på självständighet.

Men friheten skulle dröja många år. Indokinakriget mellan Vietminh och Frankrike 1946-1954 blev ett förspel till det stora Vietnamkriget på 60- och 70-talet. I början av 50-talet beslutade Trumanadministrationen att USA skulle stödja Frankrike i kampen mot Vietminhs gerillakrigsföring.

På våren 1954 segrade Vietminh, med stöd från Kina, i slaget vid Dien Bien Phu. Efter det kapitulerade fransmännen, och Vietnam delades in i det kommunistiska Nordvietnam och det USA-stödda Sydvietnam. I Nordvietnam inleddes en hätsk jakt på ”klassförrädare” och kollektiviseringsprocesser som ledde till massvält.

Situationen var knappast bättre i Sydvietnam, där Ngo Dinh Diem styrde som en diktator. USA betalade nära 75 procent av landets budget, men biståndet försvann snabbt i den korrupta regimen. År 1957 inledde Nordvietnam de 6 000 nordvietnamesiska gerillasoldaterna som fanns kvar i Sydvietnam en terrorkampanj mot Diems regim. Gerillaverksamheten skulle utvecklas mycket under de kommande åren och bli en av hörnstenarna i Nordvietnams seger över USA.

I december 1960 skapades FNL som en sammanslutning av alla motståndsgrupper mot president Diem. För att förbättra underhållstransporterna från Nordvietnam till gerillan i Sydvietnam byggdes den så kallade Ho Chi Minh-leden, som gick genom Laos och Kambodja. Transportleden skulle utvecklas till en labyrint av lastbilsvägar, gångstigar och flodtransportsystem.

Det sydvietnamesiska svaret på gerillaverksamheten blev att samla befolkningen i 14 000 inhägnade och försvarade ”storbyar”. Skyddet mot gerillan blev knappast bättre. Däremot var det enormt impopulärt. Diem hade lika stort behov av att skydda sig själv från en statskupp som att skydda befolkningen från FNL.

USA:s engagemang i Vietnam hade sin grund i misstanken om att kommunismen kunde sprida sig snabbt från land till land. President Eisenhower dominoteori från mitten av 1950-talet präglade tidens anda:

– Om man ställer upp en rad med dominobrickor och välter den första så är det säkert att den sista också faller snabbt. […] Asien har redan förlorat 450 miljoner människor, vi har helt enkelt inte råd att förlora fler.

John F Kennedy, som tillträdde presidentposten 1961, var också övertygad om en kommunistisk dominoteori. Amerikanarna tog mer och mer del i striderna i Vietnam från 1962. Den 8 februari inrättade USA en operativ stab i Saigon för att ge det amerikanska militära stödet mer ledning.

Buddistmunken Thich Quang Duc bränner sig i protest mot Diems regim

Under sommaren 1963 var sydvietnameserna, speciellt de många buddistiska munkarna, i uppror mot Diems auktoritära och katolikdominerande regim. Ett av de mest extrema uttrycken för missnöjet var när en buddistisk munk tände eld på sig själv framför en grupp av andra vördnadsfullt bugande munkar. Efter protesterna fryste USA sitt bistånd. Det blev startskottet för en militärkupp mot Diem som slutade med att den sydvietnamesiske presidenten sköts till döds.

Senare under året dödades även John F Kennedy vid ett besök i Texas. Kennedys sista uttalande angående Vietnam blev:

– Utan USA:s stöd kommer Sydvietnam att kollapsa över en natt.

Den nye presidenten, den tidigare vicepresidenten, Lyndon B Johnson, hade chansen att börja på ett nytt blad i Vietnamfrågan. Men inte heller Johnson ville lyssna på CIA:s rapport från 1950-talet:

– Även om USA besegrar Vietminhs fälttrupper skulle gerillaverksamheten kunna fortsätta i det oändliga och hindra icke-kommunistisk kontroll över området. Under sådana förhållanden skulle USA kunna bli tvunget att fortsätta sitt militära engagemang i Indokina i åratal framåt.

Efter den så kallade Tonkinincidenten 1964, då två nordvietnamesiska torpedbåtar anföll amerikanska krigsfartyg, eskalerade striderna. Fram till 1975 dog 58 022 amerikanska soldater och 300 000 sårades. De sydvietnamesiska styrkorna förlorade omkring 110 000 stupade och 500 000 sårade. Hos den nordvietnamesiska sidan dog omkring 683 000 och 300 000 skadades. De civila förlusterna i båda Nord- och Sydvietnam uppgavs till två miljoner människor.

Det var inte Nordvietnam, utan Sydvietnam, som drabbades värst av de amerikanska bomboffensiverna. Det släpptes 3 203 000 ton bomber över Sydvietnam (500 000 ton mer än vad de allierade släppte över Tyskland och de tyskockuperade områdena under andra världskriget), 2 093 000 ton över Laos och 888 100 ton över Nordvietnam. Båda sidor gjorde sig skyldiga för fruktansvärda krigsförbrytelser.

| Texten är baserad på boken Vietnamkrigen 1880-1980 av Marco Smedberg.

Den svartes väg till vita huset

Barack Obamas liv är berättelsen om den förste afro-amerikanske personen som röstats fram till USA:s president. Det är också en historia om en man som tvivlat på sin egen identitet och inte känt sig hemma någonstans.

Barack Obama föddes i Hawaiis huvudstad Honolulu 1961.

Föräldrarna hade träffats på University of Hawaii. Modern, Ann Dunham, var en vit amerikanska från Kansas och fadern, Barack Obama den äldre, en afrikansk utbytesstudent från Kenya. Obama var två år när föräldrarna skilde sig. Då flyttade fadern tillbaka till sitt hemland Kenya.

Barack Obama med sin mamma Ann

Mellan 1967-1971 bodde Obama och hans mamma i Indonesien eftersom mamman hade träffat en ny man, Lolo Soetoro, som var därifrån. Det indonesiska samhället var mycket fattigt. Obama hade inte råd att gå i någon internationell skola. Istället gick han i lokala skolor och lekte med inhemska barn. Trots att Obama levde över landets levnadsstandard, så fick han lära sig att kämpa. Mamman var orolig över utbildningens standard, och väckte honom tidigt varje morgon för att själv undervisa honom i några timmar innan skolan började.

Tiden i Indonesien var också omvälvande på andra områden. Ett av Obamas starkaste minnen var när han bläddrade i tidningen Life i den amerikanska ambassadens bibliotek. Plötsligt fick han syn på en bild av en svart man som försökt att skava av sig huden eftersom han var missnöjd över sin svarta hy. Reportaget skakade om honom rejält. Han hade aldrig ens reflekterat över människors hudfärg, men nu började han lägga märke till olikheterna och det gjorde honom osäker på sin egen identitet. Den osäkerheten har följt honom genom hela livet.

I början av 70-talet flyttade Obama tillbaka till Hawaii för att gå färdigt den amerikanska grundskolan. När han var tio år träffade han sin pappa för första gången sedan föräldrarnas skilsmässa. Det blev också sista gången de såg varandra eftersom pappan dog i en bilolycka i Nairobi 1982.

Tonårstiden har Obama beskrivit som sitt största moraliska misslyckande. De fina betygen blev sämre och han festade mycket och testade marijuana och kokain.

Efter High School flyttade han till Los Angeles och studerade på college. Där var han involverad i en radikal grupp som kämpade för svartas rättigheter, men han tog aldrig helt avstånd från vita som många andra gjorde.

Två år senare flyttade han till New York och studerade vidare på Columbia University. Det var nu som han fick reda på sin faders död genom en knastrig telefonlinje från Afrika…

- Barry? Barry, är det du?
- Ja… vem är det jag pratar med?
- Jo, Barry… Det är din faster Jane. I Nairobi. Hör du mig?
- Förlåt… Vem sade du att det var?
- Faster Jane. Lyssna nu, Barry, din far har dött. Omkommen i en bilolycka… Hallå…? Hör du mig…? Jag sade att din far är död. Barry, var snäll och ring till din farbror i Boston och berätta för honom. Jag kan inte prata nu. Okej, Barry. Jag ska försöka ringa dig igen.

Barack Obama hade aldrig träffat sin faster eller någon annan släkting i Afrika. Han hann bara träffa sin fader en gång. Känslan efter beskedet om faderns bortgång var tomhet och besvikelse. Tomhet eftersom han aldrig fick lära känna sin fader, besvikelse för att han inte kunde känna någon sorg.

De kommande åren skulle han ta reda på många av de frågor som han hade inom sig. Under tiden i New York fick han träffa sin halvsyster, som hade växt upp i Kenya, för första gången. Senare besökte han henne och resten av släkten i Kenya.

Mellan 1985-88 jobbade Obama som socialarbetare i Chicago för en kyrklig organisation som hjälpte utsatta människor. Obama hade direkt kontakt med ensamstående småbarnsföräldrar och tonårskillar som hade kommit snett. Han blev väldigt populär och under hans ledning växte organisationen från en anställd till 13 anställda.

I slutet av 1988 började Obama studera på Harvard Law School. Där utsågs han till den första färgade chefredaktören för Harvard Law Review. Han jobbade också som advokat ett tag innan han gled in i politiken i mitten av 90-talet.

År 1996 blev Obama invald i delstatssenaten i Illinois och i mars 2004 hade han avancerat till USA:s senat. I februari 2007 presenterade han sina planer på att bli USA:s president och i juni 2008 stod det klart att han vunnit demokraternas primärval mot Hillary Clinton. Den 4 november vann han också presidentvalet mot republikanernas John McCain. Efter segern hyllades han av hundratusentals människor i Grant Park i Chicago.

Ingen av Obamas föräldrar fick uppleva framgångarna. Modern dog av cancer 1995. Bara två dagar innan valet dog också mormodern i cancer, något som tog Obama hårt eftersom morföräldrarna hade betytt mycket under uppväxten.

Historien om Barack Obamas väg till vita huset är en solskenshistoria. Fyrtio år efter Martin Luther Kings, en av Obamas stora förebilder, kamp mot rasdiskrimineringarna har en svart person röstats fram till president.

| Texten är baserad på boken Min far hade en dröm av Barack Obama.

Makten som mål

Karl IX hade många hinder mellan sig och tronen. Eftersom han var Gustav Vasas yngste son så fanns det en rad arvtagare före honom. Karl stod i skuggan av fyra svenska kungar innan han själv klev fram i rampljuset.

När fadern Gustav Vasa dog 1560 blev den tioårige Karl hertig av Södermanland, Närke och delar av Västmanland. Samtidigt blev Erik XIV, hans äldste bror, kung. De kommande åren blev instabila i landet. Erik XIV plågades av en sinnessjukdom och var misstänksam mot de flesta i sin omgivning. Misstänksamheten ledde till de så kallade Sturemorden 1567, där flera personer ur släkten Sture fick sätta livet till.

Karl var med och avsatte Erik XIV 1568, och gjorde därmed plats på tronen för Gustav Vasas näst äldste son, Johan III. Erik avled i fångenskap på Örbyhus slott 1577. Kanske blev han förgiftad. Vid en gravöppning på 1950-talet hittades nämligen stora mängder arsenik i kroppen.

Johan III:s regenttid var en balansakt mellan de två rivaliserande regionerna i Europa. Johan var själv katolik, men han gjorde mycket för att inte stöta sig med de starka protestantismiska krafterna.

Situationen var komplicerad när Johan III dog 1592. Hans son Sigismund, som var arvtagare till tronen, var redan kung i det katolska Polen. Några år tidigare hade fadern nämligen ställt upp med sonen som kandidat i de polska kungavalen.

Nu var alltså Sigismund kung av både Sverige och Polen utan att anstränga sig. Han kröntes till svensk kung i Uppsala domkyrka i februari 1594 och återvände sedan till Polen. Kanske blev det för mycket för Karl att se ännu en regent stiga upp på tronen.

Hertig Karl blev snabbt den ledande personen i oppositionen mot Sigismund. Steg efter steg ökade han sitt inflytande genom att ignorera flera stadgar om hur riket skulle styras under kungens frånvaro.

I början av 1598 hade Sigismund tröttnat på sin brorson. Den 31 juli landsteg kungen i Kalmar tillsammans med sina trupper för att återställa ordningen. Inbördeskriget var ett faktum.

Den första sammandrabbningen ägde rum den 8 september vid Mem utanför Stegeborg. Slaget blev ett stort nederlag för Karls trupper. Om Sigismund valt att fullfölja blodbadet, så hade förmodningen utgången av kriget sett annorlunda ut. Istället nöjde han sig med prestigen och marscherade vidare med sina trupper mot Linköping.

Karl IX i slaget vid Stångebro 1598

Efter Sigismunds seger var tanken att parterna skulle mötas vid Stångebro den 25 september och förhandla. Men i gryningen samma dag anföll Karls trupper kungens läger. Soldaterna slogs tillbaka flera gånger, men Karl gick till slut segrande ur slaget vid Stångebro.

När det, fyra dagar senare, blev dags för nya förhandlingar hade Sigismund förlorat initiativet i kriget. Efter förhandlingarna återvände Sigismund hem till Polen. Kungen hade fortfarande kontroll över viktiga säten som Stockholm, Kalmar och Älvsborg och han tänkte återuppta striderna det kommande året.

Beslutet skulle visa sig vara ödesdigert. Karl fick då nämligen ett utmärkt läge att sprida sin propaganda. Vid en riksdag i Stockholm under 1599 förklarades Sigismund avsatt från Sveriges tron. Samtidigt fick han ett ultimatum. Sonen Vladislav erbjöds att bli tronföljare om han kom till Sverige och uppfostrades efter den evangeliska läran. Om inte Sigismund accepterade det här skulle en annan kung utses.

Så blev också fallet. Vid 49 års ålder hade hertig Karl äntligen den yttersta makten i Sverige. Från 1599 till 1604 styrde han riket som riksföreståndare. Han kröntes till Karl IX i Uppsala domkyrka 1607. När han dog i oktober 1511 hade han gjort ”grovjobbet” för sonen och krigarkungen Gustav II Adolf.

| Texten är baserad på boken Den skoningslöse: en biografi över Karl IX av Erik Peterson.

Fascismens fader och nazismen

Benito ”Il Duce” Mussolinis fascistiska stat var visserligen en totalitär diktatur, men den hade inte på långa vägar ett så brutalt rättssystem som Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen. Mussolini utfärdade sällan dödsdomar och blev chockerad efter ”de långa knivarnas natt” då Hitler rensade ut sina motståndare. Mussolini har både många likheter och olikheter med Adolf Hitler – den man som först avgudade honom och sedan blev hans fall.

Båda såg Versaillesfreden som ett stort misslyckande för sitt land och använde den som ett propagandamedel på vägen mot makten. Båda tog stora kliv mot makten i början av 1920-talet och båda hade haft kontakt med vänsterrörelser åren innan de uttryckte ett stort förakt mot socialismen.

Mussolini och Hitler

Ändå fanns det stora olikheter mellan Mussolinis fascism och Hitlers nazism. Mussolini förespråkade inte rasism eller antisemitism i någon nämnvärd utsträckning före slutet av andra världskriget. Den svenska rasläran på 1920-talet var mycket mer rasistisk än de italienska förhållandena under samma tidpunkt. Mussolini såg länge ner på tyskarnas antisemitism som något okultiverat och barbariskt.

Winston Churchill lovordade den italienske ledaren efter ett möte den 20 januari 1927 med orden:

- Vilken karl! Jag har förlorat mitt hjärta!… Jag kunde inte låta bli att bli charmerad, som så många andra har blivit, av hans vänliga och flärdfria sätt och hans lugna, upphöjda stil, trots så många bördor och faror.

Även Hitler var exalterad när han träffade sin stora förebild för första gången i Venedig i juni 1934, ett år efter nazisternas maktövertagande. En uniformerad Mussolini, som hade haft makten i Italien sedan 1922, tog emot uppkomlingen Hitler som såg aningen nervös ut i sina civila kläder. Mussolini såg överlägsen och aningen ointresserad ut vid välkomnandet.

Rollerna skulle ändras de kommande åren. Men kylan fanns kvar från Mussolinis sida hela tiden.

För Mussolini var inte imponerad av den tyska ledaren. Den pratsamme Hitler dominerade förhandlingarna totalt. Il Duce höll uppenbarligen inte med utan beskrev åsikterna som ”blodsmystik bortom allt förnuft” och liknade Hitler med en trasig grammofonskiva som hakat upp sig när han rasade mot ”juden Jesus Kristus och katolikernas djävulska intriger”.

Under 1935 inledde Italien ett krig i Abessinien (nuvarande Etiopien) som erövrades med hårda metoder, bland annat genom senapsgasbombning. Kriget blev en stor framgång för diktatorn. Han hyllades äntligen som en ”romersk imperiebyggare”. Internationellt gick händelsen ganska obemärkt förbi och de bristfälliga sanktionerna från utlandet stärkte snarare italienarnas nationalism.

I början av 1936 stod Mussolini på sin makts höjd. Italiens internationella anseende var fortfarande högt och hemmaopinionen stödde honom, men efter 1936 fattade Il Duce en rad beslut som till slut ledde till undergången.

Den största felberäkningen var förbundet med Tyskland. I takt med nazisternas frammarsch på den europeiska scenen så växte Il Duces respekt för kollegan.

Banden mellan de totalitära staterna knöts samman under det spanska inbördeskriget 1936-39 där båda stödde nationalisterna i kampen mot republikanerna. Under det spanska inbördeskriget blev det tydligt att den italienska armén knappast höll någon hög nivå.

Därför var Mussolini lika glad som Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain över ”fred i vår tid” efter Münchenöverenskommelsen 1938. Fascisterna var lika ovetande om Hitlers planer som resten av världen.

Trots att Italien tydligt gjort klart att landet inte var redo för ett storkrig förrän 1942, så inleddes det andra världskriget den första september 1939 när Tyskland invaderade Polen.

Nazisternas styrka och organisation skrämde Mussolini till ”stålpakten” mellan Tyskland och Italien i maj 1939. Italien hade haft många chanser att istället närma sig Storbritannien och Frankrike men Mussolini hade gjort sitt val. Det var början på slutet för den fascistiska staten.

Så sent som den 16 maj 1940 skickade Winston Churchill följande brev till den italienske diktatorn:

- Är det för sent att hindra en flod av blod mellan de brittiska och italienska folken? Genom tiderna och högre än alla andra röster hörs ropet att de förenade arvingarna till den latinska och kristna civilisationen inte får ställas mot varandra. Jag ber er att tro på att det inte är i en anda av svaghet eller fruktan jag gör denna högtidliga vädjan, som kommer att bli dokumenterad…

Det blev en flod av blod mellan de brittiska och italienska folken. Som alla vet vann Storbritannien kriget tillsammans med sina allierade. När motgångarna blev tydliga röstades Mussolini ner av det stora rådet i september 1943. En ny regering under Pietro Badoglio, tidigare fältmarskalk i Abessinien, förklarade genast Tyskland krig.

Efter avsättandet satt Mussolini fängslad på en rad platser. Till slut hamnade han på hotellet Campo Imperatore högt uppe på berget Gran Sasso d’Italia. Vid det här laget var Mussolini väldigt sliten, både fysiskt och psykiskt. Han accepterade snabbt rollen som avsatt diktator och visade ingen bitterhet mot landet. Mussolini var förmodligen lika ovetande som efter Münchenöverenskommelsen om den kommande tiden. Hitler var fortfarande lika oberäknelig.

På eftermiddagen den 12 september 1943 genomförde SS-kaptenen Otto Skorzeny en lyckad fritagning av den italienska ex-diktatorn. Hitler hade inte givit upp kriget och behövde en allierad. Mussolini blev aningen motvillig frontfigur i ytterligare en statskupp. Den här gången som ledare för den fascistiska Salorepubliken i de tyskkontrollerade delarna av norra Italien. Nu kontrollerade Hitler helt sin kollega som accepterade många av nazismens grymheter. Massdeporteringen av Italiens judar började medan Mussolini satt kvar i den sjunkande båten och såg på.

Salorepubliken blev kortvarig. Mussolini försökte fly till Schweiz när de allierade styrkorna avancerade mot norra Italien. Den här gången kom han inte undan utan blev tillfångatagen av italienska partisaner. Mussolinis öde blev lika ynkligt som hans agerande hade varit de senaste åren. Han ställdes inför en folkdomstol och dödades offentligt den 28 april 1945. Liket hängdes upp vid en beninstation i staden Mezzegra tillsammans med fem andra kroppar, bland annat den oskyldiga älskarinnan Claretta.

Fascismens fader gick från hyllad till bespottad. Så här skrev Winston Churchill den 27 april 1941, efter Tysklands och Italiens ockupation av Grekland:

- Denne uppklådde sjakal, Mussolini, som för att rädda sitt skinn har gjort Italien till en vasallstat under Hitlers imperium, skuttar fram till den tyska tigerns sida gnyende inte bara av hunger – det kunde man förstå – utan av ren triumf.

| Texten är baserad på boken Mussolini: en studie i makt av Göran Hägg.

Den röda solens terror

Mao Zedong kallades för ”den röda solen”. Hans styre var verkligen rött. Men det har knappast lämnat efter sig någon ljus och skinande bild till eftervärlden. Maos styre karaktäriserades istället av en väldigt mörk nyans av rött, nämligen blodets färg.

Mao och hans kommunistiska diktatur har fler döda på sitt samvete än både Adolf Hitler och Josef Stalin. Endast den största svältkatastrofen mellan 1959-61 beräknas ha kostat 20 till 30 miljoner människor livet. Utöver de miserabla levnadsförhållandena avrättades miljontals kineser genom systematiska utrensningar. Trots det här är Mao och den omvälvande kommunistiska eran i Kina mellan 1949-1976 relativt okänd.

Kommunisterna kom till makten på grund av de oroliga förhållandena i Kina på 30-talet och 40-talet. Under början av 30-talet ökade spänningarna mellan Kina och Japan, som hade ett starkt inflytande över den kinesiska inrikespolitiken. År 1931 bröt en beväpnad konflikt ut i provinsen Manchuriet. Hotet från japanerna ledde till att de största kinesiska partierna – Nationalistpartiet, eller Goumindang, och kommunistpartiet – enades.

Under andra världskriget fortsatte Japan sina militära strävanden i Kina. Men när det tysk/japanska förbundet började vika för de allierade makterna med USA, Storbritannien och Sovjetunionen i spetsen, så ändrades den kinesiska situationen.

Inbördeskrig bröt ut mellan nationalisterna och kommunisterna. Nationalisterna förlorade kampen om makten och partiets ledare Chiang Kai-shek tvingades fly till Taiwan. Maktövertagandet 1949 är i kommunistisk historieskrivning känt som ”befrielsen”. Många uppfattade det nog så vid den tidpunkten. Chaing Kai-sheks regim hade präglats av inkompetens och korruption sedan 1925.

Befrielse är ändå ett väldigt dåligt ordval på Maos era. Visserligen liberaliserades debattklimatet 1956 under Maos slogan ”låt hundra blommor blomma och låt hundra tankeskolor tävla!”. Yttrandefriheten blev kortvarig.

Precis som många andra diktaturer så följdes liberaliseringarna av en terrorvåg som svepte över dem som hade uttryckt obekväma åsikter. Upp till 500 000 ”högerelement” mördades. Det var ändå bara en förvarning för de stora utrensningarna några år senare som går under namnet kulturrevolutionen.

I slutet av 50-talet drabbades kineserna av ännu en humanitär katastrof. ”Det stora språnget”, Maos ekonomiska projekt som syftade till att överträffa Storbritanniens industriella kapacitet, slutade med den största svältkatastrofen genom tiderna. Upp till 30 miljoner människor kan ha svultit till döds.

Istället för matproduktion tvingades byarna inrikta sig på stålproduktion. Böndernas krafter gick till insamlingen av järnskrot och byggandet av så kallade “bakgårdsungnar” (Det byggdes omkring 600 000 stycken runt om i Kina). Tanken var att Kinas stålproduktion skulle mäta sig med I-ländernas. Den absurda strategin resulterade i mängder av skrotprodukter som inget land var intresserat av.

Propaganda från Kulturrevolutionen

Kulturevolutionen är den mest kända av alla Maos vansinnesprojekt. Det är ett fint namn på en grym utrensningskampanj. Mao uppmanade allmänheten att “bombardera de borgliga högkvarteren”.

Rödgardisterna vandaliserade hem som tillhörde borgare, lärare, gamla kapitalister och andra som misstänktes tillhöra ”fel klassbakgrund”. Även byggnader som hade ett historiskt arv förstördes. Bara i Beijing jämnades 4 922 historiska byggnader till marken, de flesta i augusti och september 1966.

Samma år kom Maos lilla röda ut, en bok med citat från Maos skrifter. De följande åren fick personkulten kring Mao en karaktär som kan liknas med gudomliga gestalter. Kulturrevolutionen ledde till skrämmande många dödsoffer och en katastrof för Kinas utbildningsväsen och landets historiska kulturskatt.

Trots det här så hyllades Mao för sina revolutionära aktiviteter i stora delar av världen under 60- och 70-talen. Det dröjde flera år innan de mörka sidorna av regimen uppmärksammades. Så här sammanfattade Kinas kommunistiska parti kulturrevolutionen 1981:

– Kulturrevolutionen, som varade från maj 1966 till oktober 1976, var ansvarig för de värsta bakslagen och de tyngsta förlusterna som lidits av partiet, staten och folket sedan folkrepubliken grundades. Den initierades och leddes av kamrat Mao Zedong.

I dag har den röda solen slocknat. Men hans porträtt hänger fortfarande utanför den förbjudna staden i Peking och hans efterträdare styr fortfarande Kina med hjärnhand.

| Texten är baserad på boken Kinas historia av Hans Hägerdal.

En kronologi över misslyckanden

Adolf Hitler föddes som son till en statstjänsteman i den lilla österrikiska staden Braun am Inn och blev som tysk diktator en av världshistoriens mest fruktade män. Men misslyckandena fanns där som en röd tråd genom hela livet.

I slutändan misslyckades Hitler med i stort sätt allt han tog sig för. Hitlers dröm som ung var att komma in på konstakademin i Wien. Mamma Klara Pölzl berömde ofta sin pojke för hans konstnärliga egenskaper. Det var sant att Hitler hade talang. Under de tidiga skolåren fick han toppbetyg i de konstnärliga ämnena och även i de övriga ämnena.

Med åren blev betygen sämre och Hitler började förakta skolvärlden. Han kom ofta med nedsättande kommentarer om lärare. En gång gjorde han sig lustig över en franklärare som hade uttalsproblem genom att ställa sig upp och säga:

- Jag heter inte Itler, jag heter Hitler.

- Jag lärde mig bara det jag tyckte om, framför allt sådant som jag trodde jag kunde ha nytta av senare, när jag blev konstnär, sade Hitler senare.

I september 1907 tog den 18-årige Hitler tåget till Wien för att börja en som han trodde lysande konstnärskarriär. Det första steget var att komma in på konstakademin. Alla antagningsprov gick bra förutom teckningsprovet. I resultatet stod det klart och tydligt ”teckningsprov otillfredsställande”. Alla storslagna konstnärsdrömmar slogs sönder. Hitler hade inte kommit in på konstakademin.

Klara Pölzl, Adolf Hitlers mor

Kort därefter drabbades han av en till motgång. Den älskade modern Klara gick bort i cancer den 21 december 1907. Klara var kanske den enda person som Hitler verkligen älskade under sitt liv. Nu började en eländig period i Hitlers liv. Han återvände till Wien, men inte för att studera konst, utan för att leva ett liv på gatan. Han saknade högre examen och vägrade dessutom leva ett ”vanligt liv” med fast arbete.

Under första världskriget, när Hitler var frontsoldat i Frankrike, tog han frivilligt på sig extra vakttjänst kring jul för att få vara ifred och hedra sin moder. Som många andra runt om i Europa så välkomnade Hitler kriget 1914. För honom innebar det en sysselsättning och en chans att komma bort från den ensamma vardagen.

Det första världskriget ändrade Hitlers liv totalt. I den oroliga tiden efter Versaillefreden då revolutionsstämningen låg i luften, fick Hitler sitt politiska genombrott. Men det var inte som den bestämde man som senare stod och talade inför tusentals människor med en brinnande glöd.

Strax efter att kriget slutat drogs Hitler med i de socialistiska strömmarna och han kallade sig faktiskt för socialdemokrat under den korta period då Bayern styrdes av den demokratiske socialisten Kurt Eisner. Det viktigaste för Hitler var att behålla sin position i armén. Soldatrollen innebar fortfarande gemenskap och en sysselsättning.

Trots sina kontakter med socialisterna lyckades han hålla sig kvar i armén under den högernationallistiska kontrarevolutionen i Bayern 1919. Han fick dessutom en central roll i kampen mot kommunisterna. Det var nu som många av idéerna som karaktiserar Hitler föddes. Hatet mot kommunisterna späddes på genom personliga erfarenheter och olika föredrag som hölls av högernationalistiska föreläsare. Hitler kom i kontakt med föreläsaren Karl Alexander Müller som uppmuntrade honom att hålla egna föredrag.

Med tiden blev fler och fler intresserade av den unge mannen från Österrike. Till slut kom en man som hette Anton Dexter fram till Hitler. Dexter, som nyligen hade bildat partiet Deutsche Arbeiterpartei, sträckte fram en politisk broschyr och uppmanade honom att läsa den.

En vecka senare fick Hitler ett brev där det stod att han blivit invald i partiets arbetsutskott. Han var skeptisk i början. Det var först när en militär som hade benämningen kapten Mayr övertalade honom, som han 1919 skrevs in i partiet som medlem 55 (på medlemskortet stod det medlem 555 för att partiet skulle framstå som större).

Kort efter Hitlers inträde ändrade partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbetirerpartei (NSDAP). ”Österrikaren med den stora käften” blev snabbt en central del av partiet. Det var han som skrev nazisternas politiska manifest och designade partisymbolen med ett svart hakkors på en röd grund.

Hitler hade vid trettio års ålder äntligen fått ett yrke. Det var inte som konstnär, som han drömt om, utan som politiker. Men vägen från den lilla österrikiska staden Braun Am Inn till riksdagshuset i Berlin var fortfarande lång och slingrig.

Grunden var i alla fall byggd till det ökända Tredje riket. Många år senare, på våren 1945, skulle Berlin ligga i ruiner. Allt skulle vara sönderbombat till grunden. Tyskarnas situation skulle se ännu mörkare ut än vad den gjort efter det första världskriget.

Hitler tog självmord den 30 april 1945. Vissa ser honom som en av världshistoriens största förlorare.

Han ville utrota den judiska befolkningen, vilket nazisterna lyckades med i skrämmande omfattning. En parallell är dock att den judiska staten Israel grundades bara tre år efter Tredje rikets fall.

Han drömde om ett starkt Europa som en gång för alla skulle befästa positionen som världens maktcentrum. Istället tog USA och Sovjetunionen över rollerna som stormakter och delade Europa mellan sig. Han strävade efter ett ”rent, ariskt” Tyskland utan judar och andra ”avvikande raser”. Tyskland är i dag ett av världens mest multietniska länder.

Han ville utrota kommunismen. Sovjetunionen fick ett utmärkt läge efter andra världskriget att sprida kommunismen. Miljontals tyskar och andra nationaliteter kom under kommunistiskt styre. Det nazistiska argumentet om Lebensraum i öster ledde i slutändan till en tysk massflykt västerut. Han hatade demokrati. Efter sin död spreds demokratin i stora delar av Europa och världen.

| Texten är baserad på boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren.

Det yttersta argumentet

Det har alltid funnits personer som varit beredda att mörda i politikens namn. Vissa mord har varit strukturerade genom konspirationer, medan andra har utförts av enskilda galningar. Julius Ceasar, Gustav III, Abraham Lincoln är några av offren för det politiska mordet, det yttersta argumentet.

Alla mord är naturligtvis oerhörda tragedier. Till de politiska morden hör de mord där det finns anledning att misstänka politiska motiv bakom dåden. I många fall har mördaren inget personligt förakt mot offret. Mordet blir istället som en symbol mot en politisk inriktning.

Brutus och Julius Ceasar var goda vänner. Ändå slutade relationen med att Brutus genomförde ett av historiens mest kända politiska mord, mordet på Ceasar den 15 mars 44 f.Kr. Det kan ses som ett tyrannicidium, alltså ett tyrannmord. Brutus och resten av konspirationen, som kan ha bestått av omkring 60 personer, såg nämligen Ceasar som en tyrann och ett hot mot republiken.
Det var mot den här politiska bakgrunden som Brutus och hans anhängare knivhögg Ceasar till döds i senaten. Ceasars sista ord sägs ha varit ”Även du min Brutus…”

Mordet på Gustav III var också ett resultat av en konspiration. ”Huvudrollsinnehavaren” i nätverket var Jacob Johan Anckarström som genomförde det kända mordet på maskeradbalen på operan 1792.

I likhet med Ceasar, så fick Gustav III varningar stax innan mordet skulle ske. Det var en man i konspirationen, Pontus Lilliehorn, som hade fått dåligt samvete och ville varna kungen. Varningen avskräckte tydligen inte Gustav III som inte ville visa sig feg. Det skulle kosta honom livet.

Jacob Johan Anckarström skottskadade kungen så svårt att han avled dagarna efter. Det var en sammansvärjning av adelsmän som låg bakom mordet och motivet var att avskaffa det kungliga enväldet. Anckarström fick straffa hårt för kungamordet. Han plågades på en rad offentliga platser i Stockholm och avrättades sedan på Galgbacken på Hammarbyhöjden.

Mordet på Abraham Lincoln 1865

Mordet på Abraham Lincoln den 14 april (presidenten avled den 15 april) 1865 skedde också på en kulturell plats, nämligen på Fords Theatre i Washington. Gärningsmannen var en välkänd skådespelare som hette John Wilkes Both. Till en början trodde faktiskt publiken att Both var en del av pjäsen (”Vår ameriskanska kusin”) när han hoppade ner från Lincolns loge och flydde bakom ridån. Det hördes nämligen inget skrik i det ögonblick som han avfyrade det dödande skottet.

Both lyckades hålla sig undan från polisen i några dagar, men avled till slut av ett pistolskott i samband med gripandet. Both jämförde sig själv med Brutus och såg sin insats som ett tyrannicidium. Han var anhängare till sydstaterna och såg Lincoln som en symbol för nordstaterna.

Morden på Julius Ceasar, Gustav III och Abraham Lincoln har många likheter. Det är väldigt sällan som ett politiskt mord har gynnat mördarens intressen. Politiska mord, det yttersta argumentet, tystar offret, men övertygar ingen.

| Texten är baserad på boken Politiska mord av Göran Rystad.

Från anonymt kontorsarbete till Hitlers sekreterare

Adolf Hitler är namnet som alla känner till och lyssnar till med avsky och förakt i tankarna. Han är mannen som drog igång det största kriget i historien och som under tiden det varade mördade miljontals oskyldiga människor i koncentrationsläger. Vem var han egentligen? En psykiskt sjuk mördare?

Det fanns mänskliga drag även i Adolf Hitler, det vittnar Traudl Junge om. Hon kom diktatorn väldigt nära genom sitt unika jobb som privatsekreterare mellan åren 1942-45. Junge föddes i närheten av München 1920 och dog 2002, 82 år gammal.

Under 1950-talet skrev hon ner mycket av de tankar och minnen hon hade kvar från 40-talet. Det här var ett uttryck för att lindra de skuldkänslor som plågade henne när hon fick större perspektiv till nazi-regimens brutalitet.

Det var i början av 40-talet som allting började. Kriget hade pågått en tid och blivit vardag. Junge drömde om en kariär som dansös i Berlin. På grund av kriget gick de drömmarna i kras, nu bestämde staten vad som var den bästa anställningen för varje invånare. Det fanns redan gott om dansöser. Staten sökte istället sekreterare och annan personal till rikskansliet i Berlin.

Här tog Junges liv en intressant vändning. Via en kompis fick hon kontakt med Albert Bormann som erbjöd ett jobb vid rikskansliet. Flyttlassen satte fart mot huvudstaden och den 22-åriga flickan skulle äntligen få bekanta sig med huvudstaden, något som hon drömt om länge. Det var visserligen en anonym kontorsanställning som väntade och inte ett liv som dansös, men det fick duga.

Traudl Junge i november 1945

Några veckor efter att Junge kommit till Berlin anordnades en skrivmaskintävling. Vinnaren skulle ha chans att bli Hitlers nya sekreterare. Till Junges stora förvåning vann hon och skickades dagarna efter ner till Wolfsschanze, ett av Hitlers militära högkvarter. Där fick hon och några andra tjejer träffa självaste Hitler och göra en audiens. Hitler berättade senare att han bestämt sig för henne på en gång. Kanske föll han för Junges sydtyska dialekt och att hon kom från München.

Vägen från den anonyma anställningen vid rikskansliet till att bli Hitlers privatsekreterare var inte lång. Hennes mamma var inte glad över anställningen utan såg den som allt för riskabel. Junge var fortfarande en ödmjuk och blyg kvinna som äntligen fick äventyr i livet. Det var inte lätt för en ung kvinna att veta vad hon hade givit sig in på…

Adolf Hitler bar det största ansvaret till folkmordet på judarna. Han skapade en diktatur där tusentals politiska motståndare och andra avvikande medborgare avrättades i koncentrationsläger. Han var vegetarian och avskydde köttätare, några som han betraktade som mördare.

Fürhern var en man med två sidor. En grym tyrann som samtidigt visade många mänskliga sidor i det privata livet. Traudl Junge kom fürhern väldigt nära genom sitt jobb. Hon förstod först åren efter kriget vilken förbrytarregim hon hade tjänat. Kanske var hon för ung och naiv för att upptäcka alla fruktansvärda brott som begicks. Kanske blundade hon medvetet eller omedvetet för det mörka.

Klart är att Traudl Junge aldrig förnekade sin roll och aldrig försökte bortförklara den med argument som att ”vi var alla offer” och att ”tiderna var dåliga, vi hade inget val”. Klart är också att Traudl Junge kände sig trygg i Hitlers närvaro. ”Han var som en vänlig fader för oss”, berättade hon senare.

Adolf Hitler hade en sympatisk och charmerande sida. Han var lugn och vänlig i det vardagliga livet. Det gick att skämta med och om honom och han skrattade med. Runt sällskapsborden på kvällarna var det diskussioner om konst, musik och film (Hitler gillade speciellt den amerikanska filmen King Kong) som gällde. Ämnet politik var ytterst ovanligt.

Med tiden, när kriget vändes till de allierades fördel, drömde han sig ofta tillbaka till 30-talet och berättade om dråpliga situationer med gamla medarbetare. Han hade en mycket varm relation till dem som varit med honom under 30-talet. Även Traudl Junge kände sig uppskattad. Hitler frågade ofta hur det var med henne och om hon behövde något. Vid ett tillfälle i början av hennes tid hos fürhern frågade han:

- Behöver du något mer att ha på dig? Du ser ut att frysa lilla vän…

Junge var ny och för blyg för att göra Hitler besvär, så hon svarade därför att allt var bra, trots att det bara var elva grader i rummet (Hitler trivdes bäst i den här tempraturen men hans gäster lämnade ofta arbetsrummet med rödflammande kinder).

Adolf Hitler var vegetarian och djurvän. Han lekte ofta med sin hund Blondi och älskade att lära henne nya tricks som att hoppa över höga hinder och att sjunga. Det senare gick till så att Hitler började ta ton, och sedan stämde Blondi in.

Det går aldrig att förlåta Adolf Hitler för det som hände under hans styre. Han var en kall mördare, men visade även ljusa och varma sidor. Karaktärsdrag som stämmer överrens med psykiskt sjuka brottslingar.

Traudl Junge sade senare i sitt liv att hon kände ett väldigt förakt mot Hitler, men också en känsla av medlidande.

| Texten är baserad på boken I Hitlers tjänst av Traudl Junge.