Den röda solens terror

Mao Zedong kallades för ”den röda solen”. Hans styre var verkligen rött. Men det har knappast lämnat efter sig någon ljus och skinande bild till eftervärlden. Maos styre karaktäriserades istället av en väldigt mörk nyans av rött, nämligen blodets färg.

Mao och hans kommunistiska diktatur har fler döda på sitt samvete än både Adolf Hitler och Josef Stalin. Endast den största svältkatastrofen mellan 1959-61 beräknas ha kostat 20 till 30 miljoner människor livet. Utöver de miserabla levnadsförhållandena avrättades miljontals kineser genom systematiska utrensningar. Trots det här är Mao och den omvälvande kommunistiska eran i Kina mellan 1949-1976 relativt okänd.

Kommunisterna kom till makten på grund av de oroliga förhållandena i Kina på 30-talet och 40-talet. Under början av 30-talet ökade spänningarna mellan Kina och Japan, som hade ett starkt inflytande över den kinesiska inrikespolitiken. År 1931 bröt en beväpnad konflikt ut i provinsen Manchuriet. Hotet från japanerna ledde till att de största kinesiska partierna – Nationalistpartiet, eller Goumindang, och kommunistpartiet – enades.

Under andra världskriget fortsatte Japan sina militära strävanden i Kina. Men när det tysk/japanska förbundet började vika för de allierade makterna med USA, Storbritannien och Sovjetunionen i spetsen, så ändrades den kinesiska situationen.

Inbördeskrig bröt ut mellan nationalisterna och kommunisterna. Nationalisterna förlorade kampen om makten och partiets ledare Chiang Kai-shek tvingades fly till Taiwan. Maktövertagandet 1949 är i kommunistisk historieskrivning känt som ”befrielsen”. Många uppfattade det nog så vid den tidpunkten. Chaing Kai-sheks regim hade präglats av inkompetens och korruption sedan 1925.

Befrielse är ändå ett väldigt dåligt ordval på Maos era. Visserligen liberaliserades debattklimatet 1956 under Maos slogan ”låt hundra blommor blomma och låt hundra tankeskolor tävla!”. Yttrandefriheten blev kortvarig.

Precis som många andra diktaturer så följdes liberaliseringarna av en terrorvåg som svepte över dem som hade uttryckt obekväma åsikter. Upp till 500 000 ”högerelement” mördades. Det var ändå bara en förvarning för de stora utrensningarna några år senare som går under namnet kulturrevolutionen.

I slutet av 50-talet drabbades kineserna av ännu en humanitär katastrof. ”Det stora språnget”, Maos ekonomiska projekt som syftade till att överträffa Storbritanniens industriella kapacitet, slutade med den största svältkatastrofen genom tiderna. Upp till 30 miljoner människor kan ha svultit till döds.

Istället för matproduktion tvingades byarna inrikta sig på stålproduktion. Böndernas krafter gick till insamlingen av järnskrot och byggandet av så kallade “bakgårdsungnar” (Det byggdes omkring 600 000 stycken runt om i Kina). Tanken var att Kinas stålproduktion skulle mäta sig med I-ländernas. Den absurda strategin resulterade i mängder av skrotprodukter som inget land var intresserat av.

Propaganda från Kulturrevolutionen

Kulturevolutionen är den mest kända av alla Maos vansinnesprojekt. Det är ett fint namn på en grym utrensningskampanj. Mao uppmanade allmänheten att “bombardera de borgliga högkvarteren”.

Rödgardisterna vandaliserade hem som tillhörde borgare, lärare, gamla kapitalister och andra som misstänktes tillhöra ”fel klassbakgrund”. Även byggnader som hade ett historiskt arv förstördes. Bara i Beijing jämnades 4 922 historiska byggnader till marken, de flesta i augusti och september 1966.

Samma år kom Maos lilla röda ut, en bok med citat från Maos skrifter. De följande åren fick personkulten kring Mao en karaktär som kan liknas med gudomliga gestalter. Kulturrevolutionen ledde till skrämmande många dödsoffer och en katastrof för Kinas utbildningsväsen och landets historiska kulturskatt.

Trots det här så hyllades Mao för sina revolutionära aktiviteter i stora delar av världen under 60- och 70-talen. Det dröjde flera år innan de mörka sidorna av regimen uppmärksammades. Så här sammanfattade Kinas kommunistiska parti kulturrevolutionen 1981:

– Kulturrevolutionen, som varade från maj 1966 till oktober 1976, var ansvarig för de värsta bakslagen och de tyngsta förlusterna som lidits av partiet, staten och folket sedan folkrepubliken grundades. Den initierades och leddes av kamrat Mao Zedong.

I dag har den röda solen slocknat. Men hans porträtt hänger fortfarande utanför den förbjudna staden i Peking och hans efterträdare styr fortfarande Kina med hjärnhand.

| Texten är baserad på boken Kinas historia av Hans Hägerdal.