Fascismens fader och nazismen

Benito ”Il Duce” Mussolinis fascistiska stat var visserligen en totalitär diktatur, men den hade inte på långa vägar ett så brutalt rättssystem som Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen. Mussolini utfärdade sällan dödsdomar och blev chockerad efter ”de långa knivarnas natt” då Hitler rensade ut sina motståndare. Mussolini har både många likheter och olikheter med Adolf Hitler – den man som först avgudade honom och sedan blev hans fall.

Båda såg Versaillesfreden som ett stort misslyckande för sitt land och använde den som ett propagandamedel på vägen mot makten. Båda tog stora kliv mot makten i början av 1920-talet och båda hade haft kontakt med vänsterrörelser åren innan de uttryckte ett stort förakt mot socialismen.

Mussolini och Hitler

Ändå fanns det stora olikheter mellan Mussolinis fascism och Hitlers nazism. Mussolini förespråkade inte rasism eller antisemitism i någon nämnvärd utsträckning före slutet av andra världskriget. Den svenska rasläran på 1920-talet var mycket mer rasistisk än de italienska förhållandena under samma tidpunkt. Mussolini såg länge ner på tyskarnas antisemitism som något okultiverat och barbariskt.

Winston Churchill lovordade den italienske ledaren efter ett möte den 20 januari 1927 med orden:

- Vilken karl! Jag har förlorat mitt hjärta!… Jag kunde inte låta bli att bli charmerad, som så många andra har blivit, av hans vänliga och flärdfria sätt och hans lugna, upphöjda stil, trots så många bördor och faror.

Även Hitler var exalterad när han träffade sin stora förebild för första gången i Venedig i juni 1934, ett år efter nazisternas maktövertagande. En uniformerad Mussolini, som hade haft makten i Italien sedan 1922, tog emot uppkomlingen Hitler som såg aningen nervös ut i sina civila kläder. Mussolini såg överlägsen och aningen ointresserad ut vid välkomnandet.

Rollerna skulle ändras de kommande åren. Men kylan fanns kvar från Mussolinis sida hela tiden.

För Mussolini var inte imponerad av den tyska ledaren. Den pratsamme Hitler dominerade förhandlingarna totalt. Il Duce höll uppenbarligen inte med utan beskrev åsikterna som ”blodsmystik bortom allt förnuft” och liknade Hitler med en trasig grammofonskiva som hakat upp sig när han rasade mot ”juden Jesus Kristus och katolikernas djävulska intriger”.

Under 1935 inledde Italien ett krig i Abessinien (nuvarande Etiopien) som erövrades med hårda metoder, bland annat genom senapsgasbombning. Kriget blev en stor framgång för diktatorn. Han hyllades äntligen som en ”romersk imperiebyggare”. Internationellt gick händelsen ganska obemärkt förbi och de bristfälliga sanktionerna från utlandet stärkte snarare italienarnas nationalism.

I början av 1936 stod Mussolini på sin makts höjd. Italiens internationella anseende var fortfarande högt och hemmaopinionen stödde honom, men efter 1936 fattade Il Duce en rad beslut som till slut ledde till undergången.

Den största felberäkningen var förbundet med Tyskland. I takt med nazisternas frammarsch på den europeiska scenen så växte Il Duces respekt för kollegan.

Banden mellan de totalitära staterna knöts samman under det spanska inbördeskriget 1936-39 där båda stödde nationalisterna i kampen mot republikanerna. Under det spanska inbördeskriget blev det tydligt att den italienska armén knappast höll någon hög nivå.

Därför var Mussolini lika glad som Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain över ”fred i vår tid” efter Münchenöverenskommelsen 1938. Fascisterna var lika ovetande om Hitlers planer som resten av världen.

Trots att Italien tydligt gjort klart att landet inte var redo för ett storkrig förrän 1942, så inleddes det andra världskriget den första september 1939 när Tyskland invaderade Polen.

Nazisternas styrka och organisation skrämde Mussolini till ”stålpakten” mellan Tyskland och Italien i maj 1939. Italien hade haft många chanser att istället närma sig Storbritannien och Frankrike men Mussolini hade gjort sitt val. Det var början på slutet för den fascistiska staten.

Så sent som den 16 maj 1940 skickade Winston Churchill följande brev till den italienske diktatorn:

- Är det för sent att hindra en flod av blod mellan de brittiska och italienska folken? Genom tiderna och högre än alla andra röster hörs ropet att de förenade arvingarna till den latinska och kristna civilisationen inte får ställas mot varandra. Jag ber er att tro på att det inte är i en anda av svaghet eller fruktan jag gör denna högtidliga vädjan, som kommer att bli dokumenterad…

Det blev en flod av blod mellan de brittiska och italienska folken. Som alla vet vann Storbritannien kriget tillsammans med sina allierade. När motgångarna blev tydliga röstades Mussolini ner av det stora rådet i september 1943. En ny regering under Pietro Badoglio, tidigare fältmarskalk i Abessinien, förklarade genast Tyskland krig.

Efter avsättandet satt Mussolini fängslad på en rad platser. Till slut hamnade han på hotellet Campo Imperatore högt uppe på berget Gran Sasso d’Italia. Vid det här laget var Mussolini väldigt sliten, både fysiskt och psykiskt. Han accepterade snabbt rollen som avsatt diktator och visade ingen bitterhet mot landet. Mussolini var förmodligen lika ovetande som efter Münchenöverenskommelsen om den kommande tiden. Hitler var fortfarande lika oberäknelig.

På eftermiddagen den 12 september 1943 genomförde SS-kaptenen Otto Skorzeny en lyckad fritagning av den italienska ex-diktatorn. Hitler hade inte givit upp kriget och behövde en allierad. Mussolini blev aningen motvillig frontfigur i ytterligare en statskupp. Den här gången som ledare för den fascistiska Salorepubliken i de tyskkontrollerade delarna av norra Italien. Nu kontrollerade Hitler helt sin kollega som accepterade många av nazismens grymheter. Massdeporteringen av Italiens judar började medan Mussolini satt kvar i den sjunkande båten och såg på.

Salorepubliken blev kortvarig. Mussolini försökte fly till Schweiz när de allierade styrkorna avancerade mot norra Italien. Den här gången kom han inte undan utan blev tillfångatagen av italienska partisaner. Mussolinis öde blev lika ynkligt som hans agerande hade varit de senaste åren. Han ställdes inför en folkdomstol och dödades offentligt den 28 april 1945. Liket hängdes upp vid en beninstation i staden Mezzegra tillsammans med fem andra kroppar, bland annat den oskyldiga älskarinnan Claretta.

Fascismens fader gick från hyllad till bespottad. Så här skrev Winston Churchill den 27 april 1941, efter Tysklands och Italiens ockupation av Grekland:

- Denne uppklådde sjakal, Mussolini, som för att rädda sitt skinn har gjort Italien till en vasallstat under Hitlers imperium, skuttar fram till den tyska tigerns sida gnyende inte bara av hunger – det kunde man förstå – utan av ren triumf.

| Texten är baserad på boken Mussolini: en studie i makt av Göran Hägg.