Makten som mål

Karl IX hade många hinder mellan sig och tronen. Eftersom han var Gustav Vasas yngste son så fanns det en rad arvtagare före honom. Karl stod i skuggan av fyra svenska kungar innan han själv klev fram i rampljuset.

När fadern Gustav Vasa dog 1560 blev den tioårige Karl hertig av Södermanland, Närke och delar av Västmanland. Samtidigt blev Erik XIV, hans äldste bror, kung. De kommande åren blev instabila i landet. Erik XIV plågades av en sinnessjukdom och var misstänksam mot de flesta i sin omgivning. Misstänksamheten ledde till de så kallade Sturemorden 1567, där flera personer ur släkten Sture fick sätta livet till.

Karl var med och avsatte Erik XIV 1568, och gjorde därmed plats på tronen för Gustav Vasas näst äldste son, Johan III. Erik avled i fångenskap på Örbyhus slott 1577. Kanske blev han förgiftad. Vid en gravöppning på 1950-talet hittades nämligen stora mängder arsenik i kroppen.

Johan III:s regenttid var en balansakt mellan de två rivaliserande regionerna i Europa. Johan var själv katolik, men han gjorde mycket för att inte stöta sig med de starka protestantismiska krafterna.

Situationen var komplicerad när Johan III dog 1592. Hans son Sigismund, som var arvtagare till tronen, var redan kung i det katolska Polen. Några år tidigare hade fadern nämligen ställt upp med sonen som kandidat i de polska kungavalen.

Nu var alltså Sigismund kung av både Sverige och Polen utan att anstränga sig. Han kröntes till svensk kung i Uppsala domkyrka i februari 1594 och återvände sedan till Polen. Kanske blev det för mycket för Karl att se ännu en regent stiga upp på tronen.

Hertig Karl blev snabbt den ledande personen i oppositionen mot Sigismund. Steg efter steg ökade han sitt inflytande genom att ignorera flera stadgar om hur riket skulle styras under kungens frånvaro.

I början av 1598 hade Sigismund tröttnat på sin brorson. Den 31 juli landsteg kungen i Kalmar tillsammans med sina trupper för att återställa ordningen. Inbördeskriget var ett faktum.

Den första sammandrabbningen ägde rum den 8 september vid Mem utanför Stegeborg. Slaget blev ett stort nederlag för Karls trupper. Om Sigismund valt att fullfölja blodbadet, så hade förmodningen utgången av kriget sett annorlunda ut. Istället nöjde han sig med prestigen och marscherade vidare med sina trupper mot Linköping.

Karl IX i slaget vid Stångebro 1598

Efter Sigismunds seger var tanken att parterna skulle mötas vid Stångebro den 25 september och förhandla. Men i gryningen samma dag anföll Karls trupper kungens läger. Soldaterna slogs tillbaka flera gånger, men Karl gick till slut segrande ur slaget vid Stångebro.

När det, fyra dagar senare, blev dags för nya förhandlingar hade Sigismund förlorat initiativet i kriget. Efter förhandlingarna återvände Sigismund hem till Polen. Kungen hade fortfarande kontroll över viktiga säten som Stockholm, Kalmar och Älvsborg och han tänkte återuppta striderna det kommande året.

Beslutet skulle visa sig vara ödesdigert. Karl fick då nämligen ett utmärkt läge att sprida sin propaganda. Vid en riksdag i Stockholm under 1599 förklarades Sigismund avsatt från Sveriges tron. Samtidigt fick han ett ultimatum. Sonen Vladislav erbjöds att bli tronföljare om han kom till Sverige och uppfostrades efter den evangeliska läran. Om inte Sigismund accepterade det här skulle en annan kung utses.

Så blev också fallet. Vid 49 års ålder hade hertig Karl äntligen den yttersta makten i Sverige. Från 1599 till 1604 styrde han riket som riksföreståndare. Han kröntes till Karl IX i Uppsala domkyrka 1607. När han dog i oktober 1511 hade han gjort ”grovjobbet” för sonen och krigarkungen Gustav II Adolf.

| Texten är baserad på boken Den skoningslöse: en biografi över Karl IX av Erik Peterson.