Brickan som inte fick falla

Vietnamesernas historia är fylld av lidande som är orsakat av andra makters intressen. Länge var det en bortglömt bricka i stormakternas välden. Men under 60- och 70-talet riktades hela världens ögon mot regionen. Då var det brickan som inte fick falla…

De första fransmännen bekantade sig med Vietnam på 1600-talet. Men det var på 1800-talet, under den imperialistiska kampen mot andra europeiska makter, som Frankrike på allvar flyttade fram sina positioner i regionen. År 1859 intog landet en örlogsbas i Saigon. Kina, som styrt Vietnam som ett lydrike under hundratals år, kände sig naturligtvis hotat av fransmännens offensiv.

Frankrike och Kina drabbade samman i Tonkinkriget 1883. Två år senare tvingades kineserna erkänna fransmännens herravälde över Vietnam i fördraget i Tianjin. Ytterligare två år senare bildades Franska Indokina. Fransmännen styrde kolonin med stränga metoder och i många fall helt utan kunskap om regionens förhållanden och kultur.

Efter att Frankrike krossat ett stort uppror som ägde rum 1930-31, så bildades Indokinas kommunistiska parti. Förgrundsgestalten var Ho Chi Minh, en vietnames som hade varit politisk aktiv i vänsterkretsar i både Frankrike och Sovjetunionen. Det kommunistiska partiet blev snabbt en av Vietnams viktigaste nationalistiska rörelser.

Tyskarnas frammarsch i början av det andra världskriget gjorde att Frankrikes koloniala inflytande minskades. Istället såg Japan sin chans att befästa positionerna i Sydostasien. Det dröjde inte länge innan Frankrikes omoderna krigsmakt tvingades ge vika för Japans krav. Landet krävde bland annat att få förflytta trupper genom Vietnam för att underlätta kriget mot nationalisterna och Chiang Kai-shek i Kina.

Vietnameserna, som fick lida för andra nationers intressen, riktade sig mot både fransmännen och japanerna. År 1941 bildades rörelsen ”Förbundet för oberoende åt Vietnam”, bättre känd som Vietminh, av Ho Chi Minh och Vo Nguyen Giap. Från början tonade Vietminh ner den kommunistiska prägeln och profilerade sig istället genom anti-kolonialism och nationalism. Under den här perioden betraktade USA organisationen som en allierad i kampen mot Japan och understödde den med vapen och mediciner i utbyte mot hjälp med underrättelseverksamhet.

Sammanbrottet för Hitlers tredje rike innebar konsekvenser även för Vietnam. Japanerna blev allt mer pressade. Under 1944-45 orsakade de en av de värsta svältkatastroferna i Vietnams historia, då stora delar av risproduktionen lades ner till förmån för industriella produkter. Japan gjorde ett desperat försök att stärka sitt inflytande den 11 mars 1945 när Vietnams självständighet utropades under japanskt ”beskydd”. Men bara några månader senare, den 14 augusti, kapitulerade de 70 000 japanska soldaterna i Vietnam.

Den 2 september utropade Ho Chi Minh den demokratiska republiken Vietnam. Ho Chi Minh visste att självständigheten var skör och från början sökte han skydd hos USA. Den amerikanske OSS-officeren, som stod bredvid Vo Nguyen Giap under självständighetsförklaringen i september 1945, beskrev ceremonin så här:

– Ho Chi Minh anlände i en gammal fransk bil med en eskort av cyklister. Han talade från en enkel talarstol och läste orden från den amerikanska självständighetsförklaringen som varje amerikanskt skolbarn kan utantill. Därefter reflekterade han till den franska perioden, då det byggdes fler fängelser än skolor. Det var en rörande ceremoni vilket också märktes på de entusiastiska åhörarmassorna.

Ho Chi Minh främsta mål var att skapa en republik. I november 1945 upplöste han Indokinas kommunistiska parti för att öka Vietnams internationella anseende. Men inget land svarade på Vietnams vädjan om ett erkännande. USA ignorerade situationen. Kina fanns alltid där som en vakande hök, landet hade nyligen skickat trupper till norra Vietnam för att avväpna japanerna, och fransmännen hade inte heller givit upp sina ambitioner i Vietnam.

Vietnam hade inget att sätta emot stormakterna. Fransmännen erkände till slut den vietnamesiska republiken och fick på så sätt lov att besätta norra Vietnam med 25 000 soldater. Ho Chi Minh fick kritik för sin västerländska hållning. Han svarade med att han hellre såg fransmän än kineser på vietnamesisk mark:

– Förstår ni inte vad som väntar oss om kineserna stannar? Har ni glömt er historia? Förra gången kineserna kom stannade de i tusen år. Fransmännen är främlingar, de är svaga och kolonialismen är på tillbakagång. Ingenting kommer att kunna motstå världens krav på självständighet.

Men friheten skulle dröja många år. Indokinakriget mellan Vietminh och Frankrike 1946-1954 blev ett förspel till det stora Vietnamkriget på 60- och 70-talet. I början av 50-talet beslutade Trumanadministrationen att USA skulle stödja Frankrike i kampen mot Vietminhs gerillakrigsföring.

På våren 1954 segrade Vietminh, med stöd från Kina, i slaget vid Dien Bien Phu. Efter det kapitulerade fransmännen, och Vietnam delades in i det kommunistiska Nordvietnam och det USA-stödda Sydvietnam. I Nordvietnam inleddes en hätsk jakt på ”klassförrädare” och kollektiviseringsprocesser som ledde till massvält.

Situationen var knappast bättre i Sydvietnam, där Ngo Dinh Diem styrde som en diktator. USA betalade nära 75 procent av landets budget, men biståndet försvann snabbt i den korrupta regimen. År 1957 inledde Nordvietnam de 6 000 nordvietnamesiska gerillasoldaterna som fanns kvar i Sydvietnam en terrorkampanj mot Diems regim. Gerillaverksamheten skulle utvecklas mycket under de kommande åren och bli en av hörnstenarna i Nordvietnams seger över USA.

I december 1960 skapades FNL som en sammanslutning av alla motståndsgrupper mot president Diem. För att förbättra underhållstransporterna från Nordvietnam till gerillan i Sydvietnam byggdes den så kallade Ho Chi Minh-leden, som gick genom Laos och Kambodja. Transportleden skulle utvecklas till en labyrint av lastbilsvägar, gångstigar och flodtransportsystem.

Det sydvietnamesiska svaret på gerillaverksamheten blev att samla befolkningen i 14 000 inhägnade och försvarade ”storbyar”. Skyddet mot gerillan blev knappast bättre. Däremot var det enormt impopulärt. Diem hade lika stort behov av att skydda sig själv från en statskupp som att skydda befolkningen från FNL.

USA:s engagemang i Vietnam hade sin grund i misstanken om att kommunismen kunde sprida sig snabbt från land till land. President Eisenhower dominoteori från mitten av 1950-talet präglade tidens anda:

– Om man ställer upp en rad med dominobrickor och välter den första så är det säkert att den sista också faller snabbt. […] Asien har redan förlorat 450 miljoner människor, vi har helt enkelt inte råd att förlora fler.

John F Kennedy, som tillträdde presidentposten 1961, var också övertygad om en kommunistisk dominoteori. Amerikanarna tog mer och mer del i striderna i Vietnam från 1962. Den 8 februari inrättade USA en operativ stab i Saigon för att ge det amerikanska militära stödet mer ledning.

Buddistmunken Thich Quang Duc bränner sig i protest mot Diems regim

Under sommaren 1963 var sydvietnameserna, speciellt de många buddistiska munkarna, i uppror mot Diems auktoritära och katolikdominerande regim. Ett av de mest extrema uttrycken för missnöjet var när en buddistisk munk tände eld på sig själv framför en grupp av andra vördnadsfullt bugande munkar. Efter protesterna fryste USA sitt bistånd. Det blev startskottet för en militärkupp mot Diem som slutade med att den sydvietnamesiske presidenten sköts till döds.

Senare under året dödades även John F Kennedy vid ett besök i Texas. Kennedys sista uttalande angående Vietnam blev:

– Utan USA:s stöd kommer Sydvietnam att kollapsa över en natt.

Den nye presidenten, den tidigare vicepresidenten, Lyndon B Johnson, hade chansen att börja på ett nytt blad i Vietnamfrågan. Men inte heller Johnson ville lyssna på CIA:s rapport från 1950-talet:

– Även om USA besegrar Vietminhs fälttrupper skulle gerillaverksamheten kunna fortsätta i det oändliga och hindra icke-kommunistisk kontroll över området. Under sådana förhållanden skulle USA kunna bli tvunget att fortsätta sitt militära engagemang i Indokina i åratal framåt.

Efter den så kallade Tonkinincidenten 1964, då två nordvietnamesiska torpedbåtar anföll amerikanska krigsfartyg, eskalerade striderna. Fram till 1975 dog 58 022 amerikanska soldater och 300 000 sårades. De sydvietnamesiska styrkorna förlorade omkring 110 000 stupade och 500 000 sårade. Hos den nordvietnamesiska sidan dog omkring 683 000 och 300 000 skadades. De civila förlusterna i båda Nord- och Sydvietnam uppgavs till två miljoner människor.

Det var inte Nordvietnam, utan Sydvietnam, som drabbades värst av de amerikanska bomboffensiverna. Det släpptes 3 203 000 ton bomber över Sydvietnam (500 000 ton mer än vad de allierade släppte över Tyskland och de tyskockuperade områdena under andra världskriget), 2 093 000 ton över Laos och 888 100 ton över Nordvietnam. Båda sidor gjorde sig skyldiga för fruktansvärda krigsförbrytelser.

| Texten är baserad på boken Vietnamkrigen 1880-1980 av Marco Smedberg.